Bokstäver....

Just nu är det mycket diskussioner kring diagnoser, ändrade kriterier och nya benämningar på de s.k. bokstavsdiagnoserna.
BUP i Umeå har alldeles för långa väntetider för att på ställa en ADHD-diagnos. Detta innebär att alldeles för många barn och ungdomar hamnar mellan stolarna och utsätts för onödigt lidande. Att få fastställd diagnos innebär oftast en stor lättnad för hela familjen. Man får en förklaring a och kan sluta att känna så mycket skuld.
Att känna skuld gör att det blir ännu tyngre. När vardagen vissa dagar är total kaos och dessutom nära och kära tynger ner en ännu mer genom att säga att ens barn "bara" är dåligt uppfostrat känns hårt....
Det finns mycket att skriva och säga, skummar bara lite på ytan och konstaterar att BUP återigen inte klarar av vårdgarantin..inte första gången, dom var inte särskilt kompetenta när vi var inne i karusellen på tidigt 90-tal.
Sen ska man ändra namnet på diagnosen Aspergers syndrom till Autism spektra om några år.....till vilken nytta...snarare "onytta".... att ha Asperger innebär inte att man är autistisk....
Intressant att följa vad som skrivs om allt detta när man själv har det i familjen och har kämpat under många år mot myndigheterna.
Fortsätter att följa vad som skrivs i bl.a. VK om ADHD och fortsätter också att lida med alla som inte får sin diagnos inom rekomenderad tid..
Så om ni vill veta mer, läs VK!!

Ibland stannar tiden upp, man tänker och förstår inte varför....
Att allt är så skört är oftast svårt att förstå.....
Man önskar att man kunde frysa ögonblick, situationer och händelser, men, man vet ju aldrig när man ska göra det...
Man minns ögonblick, röster, händelser, men man kan ju aldrig backa klockan, aldrig få tillbaka en stund som man sen kommer att sakna resten av sitt liv.
Att vara någon, att vara en person är ibland kanske tillräckligt även om man själv inte känner så.....
Att ena dagen finnas till och nästa inte, hur ska man kunna förstå och ta till sig att livet kan vara så......
Saknaden är stor och frågorna många, men, livet måste ju gå vidare.
Saknaden efter en arbetskamrat är stor och tomrummet kommer aldrig att kunna ersättas av någon annan.
Du är saknad och vi försöker minnas dig precis som du var......